Filmstund tillägnad de mindre.

Äntligen någonting annat på TVn än  julens kommersiella knäck och disneysmörja. Äntligen någonting som berör. Idag såg Jag och min frus systerbarn Ingmar Bergmans “Fanny & Alexander”. En bärande pelare inom svensk film och den svenska kulturen.
Trots barnaskrik, tårar och prompt tjat om Lejonkungen från min frus systerbarn, så höll Jag teven i ett järngrepp under hela annandagen. Denna viktiga insats/förbud infördes då Jag bestämt att familjen, denna jul skulle  taga avstånd från julens kommersialliteter (Då denna propaganda, i likhet med kommunismen, är skadlig för barn). Men idag gjordes ett undantag då Ingmar Bergmans “Fanny & Alexander” enligt tradition visades via dvd i rutan. Jag hade ansvaret för barnen denna eftermiddag och Jag ansåg det både lämpligt och passande att visa dem  någonting annat än trams som Linus på linjen eller Turtals.
Dock hade barnen vid flertal tillfällen svårt att sitta still och ibland kivades de. Jag löste problemet genom att sätta mig emellan dem och ibland fick Jag även ryta  i och påminna dem om varför vi tittade på filmen.
Efter filmen verkade barnen trötta och något nedstämda (antagligen på grund av alla känslor och intryck från filmens starka scener) men Jag vet med största säkerhet att Jag har, med hjälp av Bergman, skänkt dem nya tankar och värderingar inför deras stundande framtid. Trots otacksamma kommentarer, gäspningar och tjat om shräck-videos, så stod Jag på mig och Jag tror, vet att barnen en dag kommer att säga tack K.G för att du visade oss denna kulturskatt.
Vänligaste hälsningar //Karl-Gustaf